Dagens gitarrspel

Det finns en film som heter Paris, Texas som Ry Cooder skrev musiken till. Titelspåret är en vemodig, vacker liten blueshistoria som kräver en gitarrist med feeling i fingertopparna. Här har vi en snubbe som gör det rätt bra. Lyssna och njut av lite riktig ökenblues:

En kaka om dagen är bra för magen?

Foto: av Wolfgang Kleinschmidt, ur Leila Lindholms A piece of cake

My story goes magproblem --> mindre socker & vitt mjöl --> frisk mage. Nu har min mage varit bra rätt länge och jag behöver inte gå och tänka på när jag ska få nästa attack av magont. Det räcker att hålla tassarna borta ifrån lösgodiset och undvika den värsta stressen.

Genom att under en period skära ner på det vita giftet blev jag också medveten om vilken roll kolhydrater faktiskt spelar. Medan fett och protein gör en mätt och håller blodsockret i balans, är det kolhydraterna som gör att man (eller ja, i alla fall mig) blir pigg och glad. De kan ju fortfarande vara långsamma, men de måste finnas med.

Sen, om man vill bli riktigt lycklig en stund, så tar man sig en smaskig bulle eller en bunt pepparkakor. Ett rent av smart och snabbt sätt att lyfta humöret. Haha!

Min teknik är att äta allt som är gott. Bara det riktigt goda. Hejdå sockerchocksgodis, torra bullkanter och billighetskakor i femlitersburkar. See ya later Snickers, Bounty och Mars. Istället njuter jag i fulla drag av de saftiga kanelbullarna på Pressbyrån, kockens hemgjorda, sega kolasnittar och Kung Oscars pepparkakor doppade i mjölk. Våfflor, pannkakor, Simpans morotskaka med mycket glasyr. Gärna hembakade lussekatter, prinsesstårta när det bjuds och donuts om det finns den riktiga amerikanska sorten (helst med Maple syrup-smak). Turkisk yoghurt med honung, glass med krossad choklad och kanske lite saltlakrits.

Jag äter nåt litet snask nästan varje dag. Och den stunden riktigt njuter jag i fulla drag och låter sockret kittla min kolhydratshungriga hjärna. Det gör mig lite, lite lyckligare; gör livet lite, lite roligare.

Nu har jag praktiserat det här rätt länge och kan ni tänka er, jag är inte tjock nånstans. Jag väger mindre nu är när jag försökte banta. Sen jag kastade sockerångest och viktfunderingar ut genom fönstret kommer heller aldrig det där helt överväldigande begäret, det dåliga samvetet, känslan av att ha misslyckats och den efterföljande "kan lika gärna ta en till"-känslan. Jag njuter en stund, och det är gott så.

Jag brukar observera folk på stan. Kvinnor som män; vad är det som gör dem vackra? Inte fan är det att dom är smala. Det är att dom utstrålar avspänd självsäkerhet, att dom skrattar och ler. Att de är GLADA! Inte nån av dem bantar, skulle jag tro. Den som vill vårda sitt utseende bör kanske tänka på att äta det som gör en glad, snarare än smal?

Vi tjejer krånglar ibland till det nåt helt otroligt för oss själva och mår dåligt på kuppen. Tänk så många goda bullar (eller ja, feel free to insert favorite food of your choice) vi går miste om, helt i onödan.

ÄT MER KAKOR!

Premenstrual release

Jag vet att PMS finns, att det är på riktigt. Jag förstår grejen med att hormonerna rusar och kan få den lugnaste kvinna att genomgå en tillfällig personlighetsförändring. Att man blir arg, bara så där. Att det kittlar en evil liten lust där under huden, att drämma till dörren extra hårt, kanske släppa ifrån sig ett litet vrål eller två.

Jag tillhör inte dem som upplever någon direkt PMS, har innerst tyckt att det är lite drama queen över det där. Fast idag kom den, den lilla elden i magen, nervändarna på helspänn, en knytnäve i soffan som helt respektlöst stod i vägen för mitt knä. Ensam hemma med svordomar och en katt som tittar misstänksamt på mig.

Nå, det kan också vara slängen av post-vaccin-feber som gör mig irriterad. Men jag kom på mig själv med att tänka två tankar; den ena att jag borde försöka bli snäll och lugn innan mannen kommer hem så att han inte tror att jag är arg på riktigt - den andra att det är lite skönt att bli förbannad. Inte sur, bitter, eller deppig, utan ARG.

Då kom jag på att det här med PMS kanske delvis också byggts på, av kvinnor som varit uppfostrade att vara tysta och snälla och som tar chansen att en gång i månaden fritt agera ut lite härlig ilska. Att få släppa fram sitt djuriska vrål för att kunna vara i balans under månadens övriga 25 dagar.

Det borde kanske inte heta PMS utan PMR: premenstrual RELEASE?

Öl på Öland!

Här hittade jag en liten artikel om Morgan i Degerhamn på södra Öland, som brygger något av Sveriges bästa öl: vinvin.se.

Pappa undrar

Om det där med blogg-mobbning. Jag har sällan eller aldrig råkat ut för det; även om inte alla håller med mig är det sällan någon som går till personligt angrepp. Till och med kristdemokraten som mailade mig efter föräldraledighetskrönikan och tyckte att jag borde adoptera bort eventuella barn bytte snabbt ton och tackade för en intressant diskussion.

Jag tror inte att min blogg riktigt kvalificerar sig för 500 hatkommentarer per inlägg. Skickade farsan en länk till Kissies för att illustrera. Passade på att läsa lite och fick bland annat lära mig att:

"LÅR SKA INTE GÅ IHOP!
Nej, 2 seperata ben och dom ska inte nuddas vid när man går! Samma sak kommer till magen när man sätter sig ner, viker det ihop sig är man fet."

Ja, det är ju bra att någon tar bladet från mun och säger som det är. Och nä, mobbing är aldrig OK. Men ibland undrar jag om man kanske får skylla sig själv lite?

Vaccinerad och så

I en stor lagerlokal som stank konstgödsel eller nåt annat äckligt fick jag min spruta igår. Upplägget kändes som en Hollywoodfilm; människor som strömmade in i den läskiga lokalen, vakter utanför, betonggolv, avspärrningar, massor med sprutor, en tant som sjasade ut oss när vi var klara. En kompis som tittade på noterade att jag blev högröd i ansiktet när de stack sprutan i armen. Tro fan det, det sved som elden. Har haft väldigt ont i armen sen dess, hade svårt att sova inatt. Lite känningar i leder och körtlar efteråt, tar det lilla lugna idag.

Jag resonerade som så att det kanske finns risker med vaccinet (som det funnits med varenda vaccin jag tagit) men att det finns risker med svinis också. För ovanlighetens skull tillhör min åldersgrupp faktiskt dem som kan drabbas extra hårt. På jobbet kan det en vanlig dag strömma förbi 200 personer från hela världen som jag pratar med, byter pennor med, tar urdruckna kaffekoppar av. Jag slipper överhuvudtaget väldigt gärna att bli sjuk och tvingas vara hemma från jobb och föreläsningar. När Campus erbjöd att vaccinera oss studenter tog jag chansen.

Det känns kanske inte 100% bra. Läkemedelsindustrin, som ju inte är det mest rumsrena gänget, tjänar så innihelskotta mycket pengar på hela den här affären. Myndigheterna gör säkert vad de tror är rätt, men jag tror inte att nån är helt säker på vad de pysslar med. Den tryckta informationen vi fick efter att vi fått vaccinet var delvis lögnaktig (det hade väl varit för magstarkt att skriva rakt ut att barn och ungdomar denna gång tillhör riskgruppen) och slarvigt skriven (vanlig biverkning: feber - mycket ovanlig biverkning: sjukdomskänsla, kommatecken, allmän sjukdomskänsla). Värst av allt är kanske att man tillsatt hajleverolja i vaccinet ("för att det ska verka bättre") och därmed sanktionerar masslakt av en vår jords äldsta, vackraste och mest hotade djur. Jag skulle vilja höra någon säga: "Vaccinet innehåller hajleverolja. Vi är medvetna om vilken skada detta kan innebära för utrotningshotade hajarter, men har ändå valt att använda det därför att...". Istället rycker man på axlarna och verkar hoppas på att ingen ska reagera. Europeiska läkemedelsverket skriver, i sin information om vaccinet, att det innehåller "adjuvans, ett ämne som innehåller olja". That's it. Ingen credit åt hajarna.

Till syvende och sist tror jag helt enkelt att vi får acceptera att det blir lite skit med svinis. Antingen joinar man skaran av de sjuka, smittar andra och riskerar själv i värsta fall att bli jätte-jätte-sjuk. Det blir kris på jobbet, man missar de obligatoriska kursmomenten i plugget och får ägna julen åt kompletteringsuppgifter, dricka glögg och öppna julklappar liggandes i sjuksängen. I absolut värsta fall i en respirator. Eller så bidrar man till hajdöd, läkemedelsindustrins fantasivinster och underkastar sig ett av de största medicinska experimenten i Sveriges historia. It's a lose/lose situation.

Don't worry!

Jag har inte gått vilse på Stora Alvaret (även om vi fick uppleva den mytomspunna dimman när vi kom körandes på 136:an förra veckan; som att köra in i en vit vägg).

Jag har växlat upp lite och pluggar nu 150% samtidigt som jag jobbar mer än heltid denna veckan. Inget gnäll här, jag mår nästan löjligt bra. Det är kul att vara tillbaka i Helsingborg och få ägna sig åt lite mer seriöst studerande, åka tåg med tjejerna och tjyvköpa kanelbullar på stationens trevliga Pressbyrå. Jobbet går också fenomenalt bra och jag upplever att det ger mer energi än vad det tar. Då måste man ha hittat rätt, väl?

Häromdagen värmde förresten en flitig stammis en fattig students hjärta med en laddning smink från smaskiga Smashbox som annars är lite småknepigt att hitta i Sverige. Otroligt lyxigt!! Hotellreceptionisten verkar av någon anledning ofta bli förbisedd i dricks-sammanhang, så allt sånt är oerhört uppskattat.

Igår var jag ledig och hade världens skönaste dag: kom upp tidigt för att tvätta, åt lång frukost och såg hela tre filmer. Slog för ovanlighetens skull på Canal+ och hade turen att catcha både Grey Gardens och Mamma Mia som jag så länge velat se (åh, Meryl Streep är min idol) och en australiensisk film om en cp-skadad pojke som verkligen fångade mig (trots supermodellen Gemma Wards insats, hon är för overkligt vacker för att bli helt och hållet trovärdig). Åt god lunch med katten som enda sällskap och hade sedan en ljuvlig kväll med mannen som jag knappt träffat den här veckan. Somnade tidigt och vaknade utvilad vid 8 idag.

Nu är jag rent av så uppåt att jag lyssnar på Taylor Swift. Återkommer med mer provocerande blogginlägg, jag lovar.

Dagens lokaltidningsbesvikelse

KLT:s buss stannade inte för en tant som satt inne i busskuren, men som hade velat åka med. Förjäkligt alltså, särskilt som det såg ut att vara på en 70-väg där man ju får räkna med att bussen trots allt kan tvärnita för att plocka upp tanter som gömmer sig i kuren.

Skandalen rönte uppmärksamhet på SVT:s Smålandsnytt, som skickade ut en reporter till platsen och även intervjuade en representant för KLT. Även tantens dotter medverkade för att berätta om hur hon ringt till KLT och fått den helt oacceptabla förklaringen att den som vill åka med bussen måste ställa sig ute vid hållplatsen där busschauffören kan se dem.

Det är inte klokt alltså, vilken jäkla attityd KLT har mot gamla tanter. Och sen, att skicka en taxi som körde henne till Växjö; som om det skulle kunna kompensera den fruktansvärda kränkningen i att bli förbikörd av bussen? Näe alltså, skäms på er KLT!

Fler lokaltidningsbesvikelser finns på denna roliga blogg.

Anna does Kalmar

Mellanlandar hos familjen (ja, även brorsan är hemma) innan vidare färd till Öland. Damn, vad ljuvligt det är.

Vaknade i mitt flickrum imorse med solen och Kalmarsund utanför mitt fönster. Läste om Kalmar FF:s 5-4 vinst mot MFF i Barran; åt det där finska rågbrödet och följde sedan med morsan på ärenden. Drog igenom Kalmars alldeles egna IKEA, upptäckte den fina servicen på MediaMarkt och njöt Etta James i bilen. Kaffe och de senaste nyheterna med farsan (särskolan! intelligensgenerna! kyrkan viger bögar och flator!). Gjorde sedan mysiga Kvarnholmen där Philosophias mamma, Kalmars kosmetik-auktoritet, gav mig en lektion i pigmentfläckar och en tub med hopp. Myste runt där på kullerstenarna, köpte med mig en flarra Rosemount och gasade hemåt. Lagade god mat med brorsan och ser nu fram emot filmkväll i soffan.

Samtidigt får vi besked om att en vän till familjen fått cancer, med dyster prognos. En påminnelse om att man aldrig vet när det är dags, att man inte ska skjuta på glädjen och kärleken, att livet inte väntar.

Det känns bättre än någonsin att flytta hemåt, att samtala med och röra vid sina närmaste, att följa sitt hjärta och att inte ha väntat.

Gjorde en kovändning

...och köpte de rakaste, mest pubertala jeansen på marknaden. Ett par billiga, svarta Cheap Monday utan krusiduller. What can I say, de satt som freakin' gjutna.

Nu tänker jag ännu en gång bege mig till ön. Där ska installeras värmepump!

På snart återseende.

En skymt av nya tunikan

Från Lindex var det!

Mer kultur

Lyssnade lite på Hakim och brast ut i spontan magdans. Oj vad jag saknar det. Här är en tjej som är helt makalös (från USA). Notera det rosa YouTube-temat, det är lite kvinnotema här idag :P

Fotostudie: Moffe bäddar sängen

Goldfrapp!

En grå tisdag i blå mysdress, vad kan man annars lyssna på än Goldfrapp?

Detta är från senaste skivan Seventh Tree. Alison Goldfrapp verkar vara en riktigt skön böna, jag blir inspirerad av såna kvinnor. Kika förresten på deras webbsida, lika snygg som deras musik.

Dagens outfit

En mysdress helt i blått!

Vida haremsbyxor från en mysig liten butik på ön Vis i Kroatien.

Inte riktigt den trendiga sorten, snarare "backpackat-i-Thailand"-sorten.

Men vem sa att mysbyxor måste vara grå. Långt blålila linne från, hm... Indiska!

Åh fan, samma sängkläder igen. Tiden går så fort.

En gammal goding

Igår tog vi en titt i kylskåpet och kom fram till att vi hade ett överskott av färsk pasta och créme fraiche. Kanske inte den nyttigaste kombon, men jag blev inspirerad till en snabb rätt jag inte lagat på länge. Upphovsmannen är en gammal kompis, och vi åt den här pastan till förbannelse en gång i tiden. Här kommer den, dagens middagstips för två personer (och en lunchlåda till dagen efter):

Koka ihop en burk lätt créme fraiche och en liten förpackning Créme Bonjour färskost med tacosmak. Lägg till 1/2 tärning grönsaksbuljong, en skvätt soja och en skvätt citronsaft. Skär sedan ner tunna skivor rökt skinka eller rökt kalkon (jag brukar ta mycket!). Koka pasta, häll över såsen och toppa med tärnad paprika.

Det går snabbare än snabbast och blir lite oväntat gott. Try it!

Lindex?!

Igår gjorde jag en specialare och jobbade några timmar på förmiddagen, var ledig ett tag och jobbade sen igen på kvällen. Det var inte så dumt, fick säga hejdå till alla glada helggäster på morgonen och sedan checka in alla våra fina stammisar på kvällen. Var på sjukt bra humör (tack vare tidsförskjutningen, methinks) och bara njöt hela dagen. Det kanske är lite corny att gilla sitt jobb, jag vet inte, men det finns ju också en anledning till att jag skrotade planerna på att bli diplomat (sedan FN-chef) och valde Sveriges sämsta kollektivavtal istället.

Nu ska jag emellertid komma till min poäng; att jag var på stan under de där timmarna mellan arbetspassen. Tänkte att nu jäklar ska jag koppla ett grepp om de där svarta byxorna och skippade H&M till förmån för butiker jag mer sällan besöker. Dök in på Lindex, och blev än en gång helt förvånad över att de har snygga kläder där. Det enda jag nånsin handlat där är underkläder. Jag har tyckt att deras supermodellsatsning har känts lite lam (jfr H&M som gör det mycket snyggare) - men kanske har de faktiskt tagit sig i kragen? Eller är det jag som gått in i Lindex-åldern??

Något som pekar på att det är jag och inte Lindex som förändrats är kanske att jag uppskattade deras jeans med curvy fit.

Ni hör ju hur det låter. Men faktum kvarstår. På H&M har jag problem med att byxor som passar bra runt höfterna ofta är för stora om benen, och vice versa. Det som skulle kunna vara ett timglas blir en bilring; de verkar helt enkelt vara gjorda för lite rakare former. På Lindex satt byxorna däremot som airbrushade. Tyvärr hittade jag inga stuprör så det blev inget. Däremot slog jag till på en svart skjort-tunika som går att dra ihop i midjan och även funkar på jobbet. Hittade även en svart kofta på rea som var damn söt, med axelpuff, trumpetärmar och lite krås på bröstet. Ids inte fota, svart är ändå svårt att återge.

Lindex har hursomhelst, lite oväntat, tagit sig in på min shoppingkarta!

(Representanter för Lindex, lämna e-postadress nedan så kan vi diskutera min ersättning. Jag skulle rent av kunna slänga in några dagens outfits om det är på det viset.)

Måndag!

Ledig. Vaknade till ordentligt vid 8 och var redo att stiga upp, bara det att en katt kom och kröp tätt intill och slocknade så sött. Så då gjorde jag också det, och tog igen helgens lite bristfälliga sömn med råge. Såg ut som mig själv igen när jag vaknade, skönt. Har ni också tänkt på det, hur man kan se ut som en nyponros ena morgonen och ett totalt vrak nästa? Jag undrar vad det beror på. Jag har inte kommit på formeln ännu. Tacka vet jag touche eclat...

Klar!

Så, då är sammanfattningen av rekryteringsrelevant psykologisk teori klar. Nu åker de svarta kläderna på och jag gör mig redo för ännu en helg på jobbet. Ha en härlig helg, det ska jag ha :)

Effektiv vid tangentbordet

Har hamrat ut halva inlämningsuppgiften ungefär. Blir nog bra det här, alltid lättare om man hittat nåt som faktiskt är intressant. Nu lyssnar jag på John Butler Trio och fixar mig för att sticka och jobba om en stund. Ha en skön torsdagkväll!

Dagens katt; eller tur man har sällskap.

Pluggar och blir helt exalterad

Jo, nu pluggar jag faktiskt. För ovanlighetens skull har jag redan rivit av ett kapitel i boken som ska behandlas, föredrar annars att plugga på kvällen (koncentrerar mig mycket bättre på kvällen, på dagen finns ju en massa annat skoj man kan göra!).

Igår kväll pluggade jag också, och studsade in till vardagsrummet där Jens tog en eftermiddagslur för att berätta om en massa forskning jag tidigare inte hört talas om. Det är minsann nyttigt att ta en break från ekonomi och organisationsteori och insupa lite psykologi.

Fick till exempel ett förslag på hur det där med introversion/extraversion egentligen hänger ihop. Man har hittat ett område i hjärnan (ascending reticular activating system eller ARAS) som är mer eller mindre aktiverat ("aroused") hos olika personer. Det kan man se dels genom att mäta elektrisk aktivitet, dels genom att mäta blodgenomströmning. Det stimuleras när vi får intryck från omvärlden, vare sig det är beröring, ljud eller social interaktion. Om det här området blir över- eller understimulerat upplever vi obehagskänslor. Om området är "lagom" stimulerat mår vi bra. Detta har i sin tur visat sig kunna hänga samman med intro- och extraversion.

En introvert person, som har ett mycket aktivt "inre" liv och inte behöver lika mycket stimulans utifrån, har i regel mer aktivitet i den här delen av hjärnan, än extroverta personer. Området, ARAS, kan sägas vara lagom stimulerat alldeles av sig självt. Introverta personer föredrar därför exempelvis att arbeta i tystnad, kanske på ett bibliotek. Om de däremot omges av för mycket människor, ljud och synintryck blir området överstimulerat och de upplever obehag. Det förklarar varför en person som lutar åt introversion till exempel behöver vila efter att ha träffat en massa folk.

Hos en extrovert person är ARAS typiskt sett mindre aktivt (lägre elektrisk aktivitet och lägre blodgenomströmning). Att helt sakna intryck utifrån får dem att skruva på sig. Om det är för tyst får de, tvärt emot från introverta personer, svårt att koncentrera sig eftersom ARAS är understimulerat och därmed orsakar obehag. De har med all sannolikhet lättare att arbeta om de lyssnar på musik, har TV:n på eller om det är folk runtomkring som kan komma och avbryta dem med lite prat (skitirriterande för den introverta typen!). Att komma ut och "träffa folk" upplevs som behagligt och energigivande, eftersom aktiviteten i ARAS kommer upp i en mer "lagom" nivå och får oss att må bra.

Den extroverta hjärnan kommer med andra ord i balans av att stimuleras utifrån, medan den introverta hjärnan inte behöver lika mycket av det och snarare irriteras av för många intryck utifrån.

Damn! Interesting!

För vetenskaplighetens skull ska jag säga att det här bygger på en teori av den brittiska psykologen Eysenck, som sedan testats i flertalet experiment och som verkar hålla. Jag har läst det i Coopers forskningsöversikt från 2002 (s. 160-166).

I samma bok kan man för övrigt läsa en gedigen forskningssammanställning om förhållandet mellan genetik och intelligens, respektive personlighet. Man har övertygande bevis för att vårt genetiska arv bestämmer minst 50% av vår intelligens och våra personlighetsdrag.

Miljön delar man upp i 1) den miljö vi delar med våra syskon; vår uppväxtmiljö, föräldrarnas uppfostran, familjens socioekonomiska klass etc. och 2) vår individuella miljö, som till exempel utgörs av vår skolklass, relationen med lärare och andra vuxna, fritidsintressen och så vidare. Man har sett att den resterande delen (ca 50%) av vår intelligens och våra personlighetsdrag till störst del påverkas av vår individuella miljö - inte den miljön i vilken vi uppfostrats! Detta visar alltså inte en, utan flera, stora undersökningar där enäggs- och tvåäggstvillingar utgjort en stor del av forskningsmaterialet (s. 241-260).

Författaren hävdar att psykologer som tillhör den socialkonstruktivistiska skolan helt enkelt valt att blunda för de här resultaten. Att inte vi hört mer om det här i den offentliga debatten??

The darkness

Alltså nu börjar det bli mörkt ute. Lägg till mulna moln och jag får tända lampor mitt på dagen. Hatar att tända lampor mitt på dagen. Måste ha dagsljus.

Tur att det är jul snart. Ja, jag är ett riktigt julfreak. Det är liksom den varma, mysiga, välsmakande räddningen när det är som mörkast och tråkigast. Det är inte alls konstigt att människan firat jul i flera tusen år, särskilt inte här i norr. Lite synd kanske att hela härliga högtiden kidnappats av kristendomen och Coca-Cola.

Jag försöker ta tillbaka den. Hoppas vi får snö i år.

Snyggt!

Men nu måste det ju vara ett skämt, det ser ju ut som att Pelle, sexton

bast och nyss upptäckt Photoshop, skött retuscheringen. What??

Nåja, nu vet vi om inte annat en gång för alla att även modeller photoshoppas.

En sida jag gillar, lite.

Det finns en webbsida som handlar om Kalmar som på något otydligt sätt är lite bra. Kanske är det mest för att den är snygg? http://www.vibbkalmar.se/

Anna goes all economy on your ass

Apropå det här med att vara fattig, så kan jag passa på att leka lite sån där ekonom som dom har på Lyxfällan. Jag gjorde just en likviditetsbudget för resten av året, och det är så förbannat skönt. Om pengar känns lite sådär obehagligt så är det liksom läge att se slantarna i vitögat.

En likviditetsbudget tar fasta på inbetalningar och utbetalningar, alltså faktiska transaktioner. Jämför till exempel med en resultatbudget som ställer intäkter mot kostnader (när de uppstår, inte nödvändigtvis samtidigt som själva transaktionen görs). För den som har det tajt med stålar kan det vara bra att få klart för sig när pengarna kommer in och när de ska ut, så att man vet vad man har för saldo på kontot när fakturan ska betalas. Jag vet inte hur ni har det, men jag tycker att det är svårt att ha riktig koll utan att ställa upp det svart på vitt. Ofta har man inget riktigt grepp om sina utgifter utan liksom bara ser till att kontot i alla fall inte står på minus. Inte vidare effektivt.

En likviditetsbudget är iaf snorenkel:

Börja med att titta bakåt i tiden och skaffa koll på vilka fakturor som kommer när och hur mycket de brukar vara på. Sen är det bara att ställa upp i kronologisk ordning:

Ingående balans på kontot (vad finns där exakt nu?), inbetalningar (jag får t.ex. lön den 15:e och studiemedel den 25:e) och utbetalningar (ja, när var det de där fakturorna skulle betalas?). Lägg till dina vanliga, nödvändiga löpande utgifter (pendelkort, mobiltelefon, tidningar, mat och dasspapper). Jag brukar räkna även bort lite extra för sånt vardagssmått som liksom hela tiden sipprar ut. Och voilà: nu vet du hur mycket du kan shoppa för ;)

Jag upptäckte till exempel att där kan finnas utrymme för några små försiktiga julklappar och kanske de där nya svarta byxorna jag behöver, och ändå ha en liten buffert för oförutsedda hus-utgifter. Se där! Det var ju skönt, slapp man oroa sig. Hade resultatet blivit det omvända hade jag också vetat helt säkert att jag måste ge fullkomligt fan i kläder, godis, hämtmat och skvallertidningar och kanske fundera ut nåt sätt att dra in mer pengar. Good to know, liksom.

Är jag ensam om att göra sånt här eller är vi fler?

Shoppingabstinens

Jag har som sagt en grej som jag gärna lägger lite pengar på. Medan andra dricker, snusar, röker, käkar snabbmat eller spelar på lotto har jag en sak som liksom är onödig men som gör mig glad. Kläder.

Inga dyra kläder, utom den där Jackan då, utan vanliga kedjekläder. Zara är på gränsen price-wise, Top Shop är för dyrt. H&M är alldeles lagom. Ni förstår.

Som en extravert person (som jag fått svart på MBTI-vitt att jag är, hehe) så handlar det nog lite om att manifestera min personlighet i det jag har på mig. Om jag följer trender så är det rätt så omedvetet ("vet inte varför, men plötsligt känns stuprörsjeans så snygga" ungefär), jag bryr mig inte heller nämnvärt om vad andra ska tycka (skulle aldrig få för mig att fråga pojkvännen "ser jag tjock ut i det här?" och shoppar helst ensam utan så kallade "smakråd" som bara förstör).

Jag njuter helt enkelt av att se ut som jag känner mig, av att göra något litet statement, av att visa vem jag är genom tyget jag sätter på mig. Att klä sig tråkigt är en förlorad dag, liksom att klä sig likadant om och om igen. Känner jag mig lite nere en dag så löser jag det rätt snabbt genom att ta mig nåt skojigt.

Uniform är ingen hit hos mig. På mitt gamla jobb kompenserade jag det med upplyftande smink (vem blir inte glad av orange och gul ögonskugga). På mitt nuvarande jobb är dresscoden helt enkelt svart och det funkar alldeles utmärkt. Svart är alltid snyggt, på alla, och det finns utrymme att leka med detaljerna.

Kläder är kul, helt enkelt, och nya kläder är ännu roligare.

Nu är jag som bekant tämligen fattig. Även om livet inte får bli för tråkigt (en härligt maffig ring med svarta pärlor för 49,50 följde med hem igår) så måste man rätta magen efter mun, eller hur man säger. Bästa botemedlet är helt enkelt att stanna hemma så att man inte ser alla de fina kläderna - eller som nu - lågkonjunkturs-midseason-rean. Då och då ger jag mig ändå ut och liksom låtsas shoppa - känner på tygerna, provar några plagg, leker nästan lite utklädnad som man gjorde när man var liten. Sen hänger jag tillbaks grejerna och går därifrån med plånboken intakt. Det funkar rätt bra.

Jag kan också parkera mig på en bänk och inspireras av alla andras kläder. Jag måste erkänna att jag konsumerar ett par av de lite mer seriösa modebloggarna och inte kan låta bli att gilla när andra visar upp dagens outfit. Jag skulle rent av kunna jobba i en klädbutik bara för att vara omgiven av min älsklingdrog.

Mest av allt längtar jag dock efter massor med mera pengar och en walk-in-closet.

Jag såg en tant

...häromdagen, som hade ljusblont hår, svarta kläder, orange jacka och gul halsduk. Jag kunde inte sluta titta på henne, hon såg bara så jäkla härlig ut i sitt color-statement. På hotellet hade jag nyligen också en annan tant, också superblond, som klippt håret i en strikt bob och klädde sig i olika nyanser av lavendelblått från topp till tå. Jag sa till henne att hon var strålande vacker, för det var hon. Jag vill också vara en färgglad tant en dag.

Borde kanske plugga.

Eller inte. Fick VG (på universitetet är det högsta betyg) på första inlämningsuppgiften på distanskursen, efter att ha jobbat sammanlagt tre dagar med litteraturen och skrivandet. Jag undrar:

1) Är alla andra mer korkade än jag tror?

2) Är jag övernaturligt smart? eller...

3) Är det universitetet som inte ställer tillräckligt höga krav?

Man ska inte kunna få VG på en uppgift man rafsar ihop i sista stund. Men som det är nu ser jag ingen anledning att ha någon stress inför nästa, som ska lämnas in på fredag, trots att jag bara läst hela två kapitel i boken som ska avhandlas.

Längtar efter att nästa programkurs på Campus på ska börja; kom igen, utmana mig!

Finskt rågbröd! Nästan.

Bland det godaste jag vet här i världen är riktigt finskt rågbröd.

Ett av mina tidigaste minnen i livet är när min ryska mormor smygbjöd mig på en hel mandelpotatis med en klick smör i mitten. Tydligen var det även hon som lärde brorsan och mig att ha smör i gröten. Det sitter i kan jag säga, både smör i gröten och på potatis.

Hon dog alldeles för tidigt, och min morfar flyttade tillbaka ut i huset i den djupa norrbottniska skogen nära finska gränsen. Därifrån har jag många doftminnen; doften av morfar, av granbarr i hallen, av vedeld och av bastu. Vårt hus på Öland har en del av de dofterna och jag älskar det för det.

Några av de starkaste minnena därifrån har emellertid med smak att göra. Det ena är när jag och brorsan lade Terva Leijona (små finska tjärpastiller med socker på) på vedspisen och åt dem varma och kladdiga. Det andra är ruisleipä, finskt rågbröd, med mycket smör på. Oj, oj, oj vad gott det är. Rätt segt, inte det minsta fluffigt eller smuligt. Lite bränt, mycket syrligt. Det äter jag mycket hellre än allt godis och alla bakelser i hela världen. Mycket beroendeframkallande; hundra procent njutning.

Min bror med en dubbel ruispalat i Abisko förra sommaren.

Efter den här fina historien kommer här lite speciellt utvald reklam (jag slår vad om Pågen jublar; ni är som sagt välkomna att höra av er med någon form av ersättning för att visa er tacksamhet över den här oslagbara kombon av storytelling och word-of-mouth-marknadsföring). Tidigare har brorsan exporterat godsakerna via Kiruna, men nu finns det ett finskt rågbröd även i söder.

Det är kanske inget ruispalat (som har en syrligare och mer bränd smak) men efter en omgång i brödrosten kommer det hyggligt nära: Finskt Rågbröd från Pågen. Tydligen bakat i Finland, rent av.

Nu blir det mackfest hemma hos mamma i Kalmar.