Om kärnfamiljer och bitterfittor

Läser Katerina Janouchs krönika om att hon är less på alla Bitterfittor som gnäller på kärnfamiljen, och hur den cementerar gamla könsroller. Jag läste ju boken Bitterfittan för en tid sedan, och hade tänkt återkomma med en längre betraktelse. Mina första reflektioner finns här. Faktum är att jag aldrig orkade analysera klart boken. Jag tyckte det var så jävla tungt att läsa om den nyblivna mammans totala ångest och den nyblivna pappans känslomässiga frånvaro. Jag kände mig alldeles för bitterfittig själv efter att ha läst boken för att orka gräva ner mig ännu mer i problematiken.

Alldeles nyligen blev min pojkvän morbror. Det är sällan man träffar nybakade bebisar och nyblivna föräldrar, så jag observerade förstås fascinerat när vi var på besök. Det blev snabbt klart för mig att i början av bebisens liv så ÄR det bara så att det är mamma som gäller: hon måste ju amma var tredje timme! Det finns liksom ingen poäng med att bli bitterfittig över det. För mig betyder dock inte det att mannen nöjt kan stå och se på. Han får kanske acceptera att hans tid kommer lite senare, och måste istället fokusera på att backa upp sin kvinna. För om Bitterfittan har något att säga om att bli mamma, så är det att det är jävligt tufft. Man behöver support. Man måste vara ett team.

Jag håller med Katerina Janouch om att kärnfamiljen verkar få ta emot onödigt mycket stryk. Jag tycker att man bör akta sig för att bestämma vilken familjekonstellation som är bäst, men folk kan väl bara ta och göra det som funkar bäst för dom? Som Janouch säger: är man inte nöjd med kärnfamiljen, varför stanna kvar och vara en Bitterfitta? Gör nåt åt det.

En sak jag tänker på, är hur kvinnor gärna gnäller på orättvisor men samtidigt tenderar att upprätthålla just dom orättvisorna. Man är sur för att inte mannen hjälper till där hemma, men ger honom i samma andetag en identitet som lat mansgris och låter inte honom röra dammsugaren. Om man nu hatar att dammsuga så jävla mycket, varför inte bara skita i det och se vad som händer? En mer konstruktiv och praktisk lösning kanske kommer av sig självt. Om man är bitter över att den nyblivna pappan smiter ifrån och inte engagerar sig tillräckligt, varför lämnar man bara inte över barnet och låter honom göra sin grej? Ge honom lite pappacredit, så kanske han också vill leva upp till förväntningarna.

Jag tror att kärnfamiljen kan fungera om man lämnar Bitterfittan därhan och helt enkelt lever som man lär.